Jag har aldrig kunnat påstå mig själv vara utseendefixerad mot mig själv eller ytlig mot andra. Visst har jag anklagats för det, jojo, minns en kille många år tillbaka. Så fort jag nämnde honom sa alla "jo visst är han snygg men...". Det retade gallfeber på mig, inte för att jag förnekar att han var snygg då och är nog det fortfarande också helt ärligt. Men jag såg mer den inre skönheten än den yttre.
Mitt gamla jag var stolt över sig själv, gillade andra men jag hade nog en svaghet för skönhet. Om en man, en vacker man, tittade åt mitt håll, log, kanske pratade lite. Överhuvudtaget gav mig uppmärksamhet föll jag som en fura. DÅ var jag nog fruktansvärt ytlig faktiskt, det erkänner jag.
Nuförtiden däremot krävs det, för det mesta, mer än ett vackert anlete, ett leende och lite uppmärksamhet. Kanske för att mitt ego och självkänsla som set nog aldrig varit något fel på har växt en hel del de senaste åren. Jag vet att jag är värd min vikt i guld så hjärtat som bultar bakom min kommande partners bröstkorg ska inte vara vilket hjärta som helst.
För att par veckor sedan diskuterades det killar in på småtimmarna. Hur normerna har ändrats med året. Nuförtiden får killar vara lite mera kurviga. I bloody well hope so ;) Men jo, hellre en kille med mer kurvor än ett benrangel. Det tyckte jag förut, +45 kilo och känner detsamma ännu -45 kilo. Om detta kurvor sen är "muscles or meat"...det får variera person till person.
Men jag anser ändå en sak, allt är lättare när man är vacker.
"Beauty is a curse on the world"...kanske är det så...kanske inte...men jag har lärt mig något viktig av en kär person i min närhet. Man ska njuta av allt det vackra som man ser omkring sig, varesig det är ett träd, ett moln eller en vacker man! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar