Det börjat kännas som sommar nu. På ett sett härligt. På ett annat, sommardepression. Eller depression är fel ord, väl starkt, snarare handlar det om at hjärnan på något sätt alltid börjar jobba på övertid och filosoferer väl mycket. Detta i sig kan ibland få mig lite nere.
Två saker som kändes lite konstiga idag:
#1. Jag började dagen med flyttstädning. Inget märkligt i sig. Men kändes konstigt när man tänkte på den som flyttade ut därifrån. En god vän, en person som för 10 år sedan introducerade mig för en FANTASTISK grupp människor. Det var nog på många sätt en livräddande händelse. För ett par år sedan firades hennes 60 årsdag och sen blev hon sjuk, tumörer i hjärnan ur tomma intet. Hon var alltid på gång och nu har hon tvingats sakta ner men håller ännu igång till de 100% hon klara av. Det kunde jag göra för henne, städa lägenheten, det var en trygghet för henne att någon hon litade på gjorde det.
#2. Vid kl. 22 gick jag ut och handlade, är det inte underbart att Torghallen har öppet både tidigt och sent nuförtiden. Att de sedan har så trevlig och söt manlig personal skadar ju inte :P Men nog om det. Var och handlade och gick sedan hem via två hundar som skulle rastas. Det kändes konstigt. Hundarna tillhör en vän, en annan vän. En som ska sälja sitt hus. Ett underbart hus, ett hus jag bodde i under nästan 4 månader när lägenheten renoverades. Det blev då mitt hem. Fortfarande känns det lite som ett andra hem eftersom jag är där rätt så ofta. Jag hjälper mina vänner så mycket jag kan om de behöver hjälp. När jag idag släppte ut hundarna och gick in i köket för att vant ta ett glas ur skåpet, ta lite saft i kylen och ställa sig i köksfönstret och titta ut över ån och hundarna som lekte i hagen nedanför. Det kändes sorgligt. Snart är också det borta.
#3. Egentligen finns det en tredje sak också. Med sommarsren kommer somarlov och de som jobbar med lärandet tar ledigt. En speciell kandidat i denna kategori är speciellt saknad. Jävla skit. Vill helst stänga av alla känslor i den riktningen. Det bästa jag kan åstadkomma är ett låst rum med vita vadderade väggar. Men ibland hjälper inte det heller…
”Jag ligger i sängen. Det är sent. Det är mörkt. Jag borde sova. Jag blundar. Jag är inte längre där, det är bara skalet kvar. Jag har rest till en annan plats, en annan stad. Jag står vid en annan säng i en annans sovrum. Rummet är retro, en låg säng... I sängen ligger en man... ensam. Varför. Två ensamma människor kunde ju så lätt utföra en enhetlig själ.”
Det där sista lät faktiskt bättre när det kom genom huvudet när jag nästan sov häromkvällen…
Men det finns ljusningar. T.ex. min vän paprikaplantan. ..
Of the record. Jag kan faktiskt ha det rörigt ibland…. Ibland orkar jag inte lägga tillbaka varje film jag sett på just då.
Och ännu. Im in trouble :P På flera sätt ;D
Till sist…if only…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar