Till att börja med ett tillägg till förra inlägget. Det slog mig häromdagen. Egentligen gör det inte något om man är materialistisk för det är jag nog. Bara man inte är SJÄLVISK. Där va det. De senaste dagarna har varit varierande men faktiskt har det gått riktigt bra att ha semester. Jag är personligen mäkta förvånad.
För att börja med onsdagen. Klockan ringde. Det är endast en bra början när dagen börjar med något trevligt. En trevligt stilla dag med mycket prat tillsammans med Annika. Mycket prat blev det men lite mer dramatik än planerat. Olyckan var framme och Annika lyckades skada sig, ledbandet av visade det sig sen. Jag fick vara lite barnvakt och automatiskt gick jag in i hushållar-mode. Detta var något Annika verkligen inte tänk, tacksam som få var hon men det var typ raka motsatsen hon hade tänkt den dagen skulle vara för mig. Men det var trevligt. Det var länge sen jag spelade fotboll, överhuvudtaget, och lekte kuragömma med en 8 åring.
Torsdagen sen. Dagen började bra. En extremt lång sovmorgon. Stiger upp bara för att kolla posten och kryper sen tillbaka i sängen och fortsätter läsa. Otroligt hur bra det flyter när man läser på engelska och på något sätt får man en helt annan känsla för det man läser. Efter detta, tänker inte säga vad klockan var då, steg jag faktiskt upp. Klädde mig och slängde sen ut sängkläderna. Det var väl ungefär det som blev gjort innan jag slängde mig i soffan, läste och såg på teve och film om vartannat i timmar. Klockan var väl sen vid 18 när jag fick nästa rush av energi. En efterlängtad syn och i mitt huvud hörde jag Sally Bowels som sjöng "Maybe this time". Fixade till lägenheten, fort, mig själv och ut med soporna. Men sen, plötsligt, "he was gone, was he ever really there". I ett långt ögonblick ville jag inget annat än "fling myself of a building" men ni kan alla vara lugna, jag skulle aldrig göra något sådant. Det skulle bara skapa mera sorg. The show must go on. Och som mamma och jag kom fram till senare på kvällen, män är idioter, ändå behövs de. I stora drag. Och sen också att det finns såna som man alltid kommer älska fast de inte är bra för en eller så kan man kanske bara inte få dem.
Jag hann t.o.m. se på sport denna dag, i knappa 5 minuter. Finalen av 100 löpning, män. Snacka om omständigt…
Fredag då. Lika lång underbar sovmorgon. Läste klart bok nummer 13, Lean Mean Thirteen, och började nummer 14, Fearless Fourteen. Lönedag. Ja det räckte ju inte långt. Handlat, allt möjligt, vid varje lönedag matshoppar jag det jag vill ha, sen blir det att spara. Två kolsyrepatroner blev det också så nu kan jag dricka bubbligt hela sommaren, minst. Kvällen har gått ut på halvt långtråkigt tevetittande, tror jag fortsätter läsa istället.
Men en fredag utan Anton vore ingen fredag så vilken tur att Christel informerade mig om han medverkan i "Fångarna på fortet" som råkade visas i repris idag. Verkligt synd att de aldrig dansade i shorts i Lets Dance. Fotbollsben, men sett bättre. Fotbollsspelare har alltid otroligt snygga ben :P
Avslutar med en sång av Rasmus Seebach. Min nya älskling. En favorit. Dansk. Ett stort plus och vacker röst dessutom. Och snyggg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar