Va nu?

Har ni någonsin varit med om det att man vaknar, slår upp ögonen, minns vad man drömde på natten å undrar ”Va fan kom det från…?” Nästan så man ser sig om kring i jakt på svaren.

Det var jag i morse… Den drömmen jag just då tydligast mindes hade ett tema som inte riktigt var väntat… minns inte när den sist var med i mina tankar. Månader å ännu fler månader när den kommit på natten, på dagar är det lättare att styra tankarna, på natten när man drömmer är det mycket värre att styra vad man drömmer om…

”Det hade varit en lång dag. Mycket gäster hade det varit på festen å Jonas hade fått jobba hårt. Diskmaskinen hade fyllts och plockats ur många gånger. Men han var glad att det hade varit mycket jobb. Jonas var inte helt säker på hur det hade gått till… hur det hade kommit sig att det var han å Rasmus som hade blivit de som ensamma skötte ruljangsen denna dag. Men så hade det varit och under omständigheterna hade det gått fint. Ibland tyckte faktiskt Jonas sig ha sett ett äkta leende på Rasmus läppar men han var rätt säker att det bara var stressen som gjorde det.

Nu var det kväll, snudd på natt. Rasmus hade kört hem de sista av examensgästerna under tiden som Jonas städade. De skulle övernatta på Hotell Storstugan till imorgon eftersom det var så sent. Jonas ansåg faktiskt att en gratis natt i en hotellsäng var det minsta han förtjänade för dagens besvär. Han hade städat å hunnit ta en dusch innan Rasmus återvände, Jonas blev förvånad när Rasmus vänligt frågade ”Finns det varmvatten kvar?” att han småstammade fram ”J-j-jaa… jo det gör det”.  Han satt i sängen i sitt rum å kollade vad som hänt under dagen, mobilen hade han inte ens haft i fickan, något som var väldigt olikt Jonas. Dörren stod på glänt å öppnades lite mer när knackningen kom. Jonas visste ju vem det måste vara men blev inte direkt glad.

”Jonas… är du vaken?” Rasmus röst lät ovanligt glad å lugn, å det fanns något gulligt i den. Jonas kände den utan å innan å analyserade den i småbitar på millisekunder. Jonas drar badrocken lite närmare om sig å svarade ”Öööö… joo…” Som om Rasmus inte visste det liksom.  Å genom dörren kommer han, Rasmus, nyduschad, håret rufsig, handduken ännu om nacken, iklädd linne å kalsonger. Jonas gör sitt bästa för att se oberörd ut. Med sig har han en bricka, en flaska vin, två glas å en stor bit chokladkaka med 2 gafflar vid sidan.

”Jag gömde undan detta åt oss… tyckte vi kunde behöva det efter idag. Å tur var det…för detta är absolut sista biten” Han sätter sig ner bredvid Jonas å sträcker honom ett vinglas, en gaffel och håller upp fatet med chokladtårtan framför honom. ”Börja du”

De har faktiskt genuint trevligt där de sitter. Som om inget dåligt någonsin skulle hänt mellan dem.  Vinflaskan är nästan tom och Jonas lägger ner sin gaffel på tårtfatet som det snart bara finns smulor kvar på, tar en sista klunk ur vinglaset innan han ställer det ifrån sig på golvet. Han harklar sig…

”Rasmus… Rasmus. Jag vill inte förstöra något nu men jag förstår inte riktigt var detta kom från…?” Han gör en gest över vinet och kakan och allt.

”Ja… Vad ska man säga… efter allt som har hänt så… Den här tiden mär vi varit ifrån varandra å ja, jag nu hållit avstånd med viljes har jag insett en del saker. Bl.a. att jag behandlat dig fel under en lång tid…” Han har Jonas han i sin ”… å jag önskar vi kan gå vidare... å glömma”

I efterhand skulle Jonas minnas Amandas röst som sa ”Vad var det jag sa… om han ler å lägger huvudet på sne…” men just nu brydde han sig inte. 

Han drog Rasmus till sig … nuddade hans läppar… kände hur alla känslor och minnen var där igen. Han lutade sig tillbaka å trodde han skulle slut a andas när Rasmus tog av sig linnet å lade sig över Jonas… deras kroppar blev en å Jonas händer fick ruffsa till Rasmus hår ännu mer... Just nu var det han så hade kommandot…”

Det gick några timmar innan detta blåst ur huvudet… men ändå… det kändes så bra… för något var borta… det där som gjorde mest ont, och suget i magen… Inget av det fanns ändå där… Visst, det blev lite ”Sommer… men sen var det över å hjärnan återgick till sina vanliga tankar å DÅ kände han verkligen suget… saknaden…