23.3.1998. Ett förändringens datum

Tänker 14 år tillbaka idag, året är då 1998. Flytten har gått från Forsby och första natten sovs i staden… ett minne så tydligt att det nästan går att ta på. Det så jag däremot inte förstår är vart de 14 åren har förvunnit, speciellt när jag tänker på allt som varit under de åren. Ja-a, bara att konstatera, åren går.När jag nu ändå är inne på år, facebook är ett bra ställe. Såg idag en bild, 8 år gammal till sommaren (någon som minns året vi hade Oops på Scala förresten??) och jag konstaterar det jag alltid visste, män blir bättre med åren :D

När jag sen ändå är inne på bilder. Stal denna av Hanna, hoppas hon förlåter mig, men det kändes bara så bekant…

Och så bytte jag gardiner… idag igen….nya från Jotex. Började först allvarligt fundera om rönnbär hör till våren eller hösten, kom fram till hösten men bestämde att det nog går an på våren också…

Så har jag ännu en fråga, mest till mig själv antagligen.
Varför gör jag konsekvent samma misstag. É det en vanesak? É det för att jag ska få anmärka på det efteråt? Vad? Ja jag vet inte och det retar mig. Det finns många sådana saker men t.ex. en sak, varför när jag går och sova lägger jag mig med ansiktet mot väggen, jag vet ju mycket väl att jag bara sommar när jag ligger med ryggen mot väggen. Samma sak varje kväll. Å på detta sätt gör jag i massa situationen, jag som vill ha kontroll på allt :D

Så, avslutningsvis något mer ur mina skriverier. Dock inta alls lika bra som det jag hade igår, men också äldre, minns inte när det skrevs:

”Den unga kvinnan stod lutad över köksstolen å såg ut genom fönstret. Hon koncentrerade sig på vad ögonen såg där ute, tvärs över gatan som gick rakt genom den lilla staden, och tänkte. Hon såg bilen, självklart, något annat var otänkbart, den bilen skulle hon känna igen var som helst. Hon visste att det var nu eller aldrig, hon var redo, hon måste vara det, situationen var nära att bli ohållbar. Hon bytte snabbt kläder, visste hur länge hon med all sannolikhet hade på sig å hon ville ha på sig något som var lite mer smickrande än den vita tröjan som inte längre passade korrekt eller jeansen som bar spår av katthår sen hon sist varit å hälsat på sin mor. En sista titt i spegeln, lite parfym å så iväg. Ute är det kallt, ska vi slå köldrekord igen kanske, snön knarrar under skorna, ja skorna, varför tog jag dessa, har ju ett dussin skolådor vars innehåll skulle passat så mycket bättre. Stegen känns tunga, de få metrarna till andra sidan gatan känns ovanligt långa. Bilen står kvar, det visste hon ju. Hon ställer sig till rätta tid gymmets ingång, här måste han passera. Hon står där, försöker verka avslappnad när hon lutar sig uppefter väggen med ena foten tryck mot den hårda röda stenfasaden. Snart kommer han, alltid lika punktlig, kommer kring kl. 21 å åker ganska precis en timme senare. Men vad ska jag säga…..”