Skrivandes kraft har kommit till mig, redan igår faktiskt men jag redigerade lite idag…så detta bollar jag över till Annika :D ( och ANNIKA: ”uppefter väggen med ena foten tryck mot den hårda RÖDA stenfasaden”. Undrar idag hur jag tänkte då, förblindad av något säkert, väggen är ju inte röd och har aldrig varit det :P )
”Visst, jag måste erkänna att det faktiskt funnits planer för något sådant här tidigare, att bara, i misstag, ”råka” tappa något strax framför bilen, något han skulle känna igen, eller något som av en händelse skulle leda honom till mig. Om bara för en snabb träff i ett par minuter, ett evigt tacksamt leende samt ett dramatisk- hur ska jag kunna tacka dig, jag insisterar på en middag. Då kunde han inte säga nej. Men inte nu. Inte oplanerat.
Fanns det ännu tid att springa tillbaka och avvärja något oplanerat. Det var för riskabelt. Med långa steg tar jag mig ut på balkongen och ser om den kanske ligger nära, inom synhåll. Nix. Då finns det egentligen bara en möjlighet, den måste fastnat i trädet som ståtade bredvid mig där jag stod när jag flydde fältet. Jäklar, där syns den ju perfekt, hur stressad man än é. Varför märkte jag egentligen scarfen till att börja med, visst var den väldigt dyr, men att märka den, herregud. Vem skulle bry sig om att returnera något sådant till någon man inte känner. Vet de vad den kostadde lär de ju behålla den, hoppas de misstar sig på materialet och krymper den i tvätten. Inget att göra åt något nu, bara att sätta sig ner och nervöst vänta. Cigaretterna é slut och alla drinkrecept é som bortblåsta. Från platsen långt från fönstret ser man bara parkeringen men trädet syns inte till gatan. Minuterna går långstam och många människor svänger ut på trottoaren, mest män som gymmat denna afton, vissa ser bekanta men det är allt. En del går till vänster andra till höger. Ett barn på cykel är ute med hunden och ett ungt par lämnar gymmet med bil. Bara en kvar nu. Den blänker ren trots att det är vinter, den enda orenheten é strecket efter låsolja på förarrsidan, bilen står tydligen parkerad utomhus. Plötsligt, när hoppat höll på att ta slut tillsammans med nerverna kommer den välbekanta figuren, halvspringande, träningsväskan i läder (slår vad om det är äkta också) åker in i baksätet på den olåsta bilen. Han rundan snabbt bilen i en mycket snäv kurva runt bilens bakre del samtidigt som han kollar klockan. In i bilen, snabbt å graciöst. Avfärden går också smidigt eftersom gatan e tom och bilens däck redan är ställda i rätt vinkel. Bilen passerar under mig utan att stanna. Kan han ha missat scarfen eller tänker han vänta med att ringa till imorgon, klockan är ju ändå redan halv 11 och han har säkert en lång dag framför sig då. Ett par minuter passerar innan mina lätt geléaktiga ben tar sig ut får att spåra stegen tillbaka till brottsplatsen. Inga spår efter någon scarf någon stans. Hittade någon den eller är vinden tjuven. Jag kollar trädets alla grenar en sista gång och finner något, färggranna fibrer, det kunde inte vinden åstadkommit. Någon HADE verkligen tagit scarfen från dess gömställe, men var det HAN?
Väl hemma igen känns det nu hoppfullt, kanske helt i onödan, kanske blir det ännu ett sårande nederlag, men tänk. Imorgon är en ny dag. Då får vi se. Med ena handen på telefonen somnar hon lugnt och tänker bara på en man.”
Nu över till strykningen. Skönt att hinna med det också…..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar