Scenen är mörk. Salongen är tom. En röst som hörs. En mansröst. Han sjunger, högt...tydligt...kanske falskt, det förnekar han inte. Det bara måste ut. Oavsett hur det låter innehåller rösten både glädje och sorg. Frustration och en djup saknad. Repertoaren är blandad.
När showen är slut går killen ut...ska hem...han känner sig tom...han försöker och försöker...aldrig blir något till något. Det var en dålig kväll...i publiken fanns inte den rätta...han fanns bara inte plötsligt där...från ingenstans... "Jag har tänkt på dig...saknat dig...kan du hjälpa mig med det"
Ute drog han rocken tätare om sig, tårarna fryser till is under den stjärnklara himlen. Han ville inte gå hem...han ville ingenting...han ville falla ihop där, på platsen han var...men han forsatte gå...måste fortsätta...det kan väl inte bli värre än just precis just nu...
När showen är slut går killen ut...ska hem...han känner sig tom...han försöker och försöker...aldrig blir något till något. Det var en dålig kväll...i publiken fanns inte den rätta...han fanns bara inte plötsligt där...från ingenstans... "Jag har tänkt på dig...saknat dig...kan du hjälpa mig med det"
Ute drog han rocken tätare om sig, tårarna fryser till is under den stjärnklara himlen. Han ville inte gå hem...han ville ingenting...han ville falla ihop där, på platsen han var...men han forsatte gå...måste fortsätta...det kan väl inte bli värre än just precis just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar