Klockan var nästan prick 18 när Rasmus kom rusande in genom teaterns dörrar. De skulle vara där senast kl.18, SENAST. Regissören, som helst såg att man var färdig sminkad och nästintill 100% redo för föreställningen redan då, skulle inte bli glad. Han hade inte varit det tidigare i alla fall, det var en bekant situatuon men Rasmus orkade inte bry sig eftersom det just ikväll, denna lördagsafton, var sista föreställningen. Sista föreställningen, ja tiden går fort.
Han satt vid sitt sminkbord och såg kortet fastlagt på spegeln. Det hade följt med en vacker bukett blommor några veckor tidigare. Blommorna var slängda vid dethär laget men kortet fanns kvar. Oscar. Namnet och minnena ekade i Rasmus huvud. Den kvällen för 2 veckor sen, han hade hanterat det fel. Han fick blommorna redan före föreställningen, kände igen handstilen men öppnade den och såg kortet först i pausen. Vid det laget hade han tedan sett Oscar sitta där på 2:a rad...det hade gjort honom nervös, stört hans koncentration, till en början. Sen hade det gått bra. Han hade trots allt varit glad åt att ha honom i publiken.
Sminket var klart och han drog av jeansen och drog på sig de kritstrecksrandiga byxorna, vita skjortan, hängslena upp och sen den blommiga västen. Han tog kavajen från kroken, hängde den över armen...han tog ett steg för att gå...vände sig om och gick tillbaka till spegeln. Han drog med fingret över Oscars signatur...blundade. Tyst för sig själv kom ordet över läpparna...
"Förlåt..."
Han hoppades att Oscar visste...förstod... Han släckte lampan, stängde dörren till logen och gick upp till scenen där de andra skådespelarns väntade för uppvärmningen. Det var showtime...en sista gång...
Han satt vid sitt sminkbord och såg kortet fastlagt på spegeln. Det hade följt med en vacker bukett blommor några veckor tidigare. Blommorna var slängda vid dethär laget men kortet fanns kvar. Oscar. Namnet och minnena ekade i Rasmus huvud. Den kvällen för 2 veckor sen, han hade hanterat det fel. Han fick blommorna redan före föreställningen, kände igen handstilen men öppnade den och såg kortet först i pausen. Vid det laget hade han tedan sett Oscar sitta där på 2:a rad...det hade gjort honom nervös, stört hans koncentration, till en början. Sen hade det gått bra. Han hade trots allt varit glad åt att ha honom i publiken.
Sminket var klart och han drog av jeansen och drog på sig de kritstrecksrandiga byxorna, vita skjortan, hängslena upp och sen den blommiga västen. Han tog kavajen från kroken, hängde den över armen...han tog ett steg för att gå...vände sig om och gick tillbaka till spegeln. Han drog med fingret över Oscars signatur...blundade. Tyst för sig själv kom ordet över läpparna...
"Förlåt..."
Han hoppades att Oscar visste...förstod... Han släckte lampan, stängde dörren till logen och gick upp till scenen där de andra skådespelarns väntade för uppvärmningen. Det var showtime...en sista gång...
20+ kilometer bort steg Oscar samtidigt kring kl.18 ur duschen. Han skulle ut med vänner men visste inte exakt när. Detta störde naturligtvis en aningen men han accepterade det...denna gång. Men skulle han stressa eller hade han gott om tid? Det var frågan. Nåja, bäst att ta vara på varje sekund. Han gick till garderoben. Samma dress han hade för 2 veckor sen...samma jeans i alla fall. Han mindes den kvällen. En kväll av besvikelse. Och ikväll...ja... han skulle i alla fall inte hehöva "oroa" sig för att springa på Rasmus. Oscar skulle ut med andra vänner...riktiga vänner,...såna som stod vid hans sida i vått och torrt. Och Rasmus...nåja...han hade sin sista föreställning, inget specielkt där. Han skulle inte ägna en tanke åt Oscar. Han skulle göra sitt och efteråt säkert gå ut med sina vänner, ha roligt, ge sken av att vara världens trevligaste. Men Oscar visste bättre...nuförtiden,.. Hjälpte det? Föga troligt. Nåja, jeansen var snygga åtminstone...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar