Dagen när helvete frös till is

I våras började det. Mitt första yrkesprov (nej, examenstillfälle heter det ju, jag blir alltid rättad så nuförtiden rättar jag mig själv), en sådan nervös dag. I ärlighetens namn visst jag nog inte alls vad jag höll på med och gjorde om samma dag...samna resultat.

Veckorna gick och sen kom flera prov, godkänt, godkänt, gokänt OCH godkänt. Wow alltså...lika nervös varje gång...vissa med mera förberedelser än andra men det gick vägen...och lika bra kändes det varje gång...det kunde gå, jag kunde klara det, jag såg ljuset i tunneln (positivt menat). Sen blev det omtagning på första provet, som jag hade repeterat och tagit reda på det korrekta sättet. Nit...då blev det nästan för mycket. Det var i Maj...ville bryta ihop, gjorde det nästan. Vi skulle nu vänta och se till hösten. Skulle inte ta någon stress över det på sommaren och semestern...nej snälla, varför skulle jag, min dumhet har gränser.
Hösten kom och tillslut drogs det igång igen...mardrömmen var tillbaka, lyckades ändå dra ut på det en lång tid. Hade övat, läst på och fått lära mig allt "rätt". Idag var det upp till bevis... Skulle allt gärna hoppat över hela dagen...men...en chans till skulle det få. EN chans till fick det. Nervositeten gått upp och ner. Dagen 17.12-13  kom och jag var "redo". Jag gjorde provet och kort sagt...JAG BLEV GODKÄND!! Helt otroligt att detta var möjligt. Över alla förhoppningar och mot all förväntan. 5:e och sista provet godkännt... De officiella papperna och slutgiltiga betygen lär väl dröja men allt som måste vara gokänt ÄR godkänt, alltså kan jag nog säga att 17.12.2013 var dagen jag fick min första riktiga utbildning...Yrkesexamen som Anstaltsvårdare. Klingar kanske inte så högt men verkligen inte fy skam.



Jag kunde ju inte riktigt lita på detta så jag måste ta en bild...som bevis...

Ungefär såhär kändes det efteråt...extremt lättad...

Tacksamheten är stor. Och då menar jag inte för mina bedömare (som blev sura när jag sa tack) utan till mina vänner, kollegor, alla som stöttat och hållit tummarna. Ryktet att jag klarat provet spreds fort idag kan jag lova och överallt var alla lika glada..,och konstigt nog...lättade. De var glada och lättade, för MIN skull. Jag är så tacksam... Tror dessutom alla vänner uppe i himlen också stod på min sida det kändes så. Som att de gaddade ihop sig och såg till att jag höll mig (någorlunda) lugn.

Ska jag fira? Först tänkte jag, nej...men så tänkte jag...JA. Varför inte. Men inte nu...nu tar vi jul och allt...SEN.,kanske..när de officiella betygen kommer... Men i nuläget mottages presenter, guld och diamanter etc. med tacksamhet ;D